FRÅN JACKA TILL KUDDE

Den gamla skinnjackan - älskad, sparad, glömd och återfunnen.
Används inte längre, men bär på starka minnen.
Dessa historier kan få ta plats i ditt hem och älskas på nytt.
Låt Hildur2john förvandla din skinn-eller mockajacka till en ny produkt!

HILDUR OCH JOHN

Till min älskade farmor, far och syster. Min händer skapar, det mitt hjärta vill säga. I kärleken finns tålamodet.

Hildur var min farmor. Jag älskade hennes lugna närvaro och händer. John var min farfar, som jag aldrig hann träffa. Hildur och John fick tillsammans 13 barn och Sölve var min pappa. Hildur förlorade båda sina ben, till följd av en ärftlig sjukdom. Men farmor var inte en personen som gav upp, hon var en kämpe. Precis som alla barnen. Det här är historien om Hildur och John. En historia om två fantastiska människor. En historia fylld av kärlek och hårt arbete. Deras liv är det perfekta exemplet på att historier vandrar och påverkar andras liv längs vägen. Det här är min historia om hur kärlek skapas. Från en jacka till en kudde.

Mitt huvud mot ditt bröst,
Din panna mot min axel.
Vår kram i kudden.

Min pappa Sölve fick tolv syskon. Arne, Aina, Allan, Bertil, Birgit, Leif, Elsy, Gullan, Sven-Bert, Timar, Elving och Jonny. Hans äldre bror Arne fick tidigt arbeta på gården tillsammans med de äldsta syskonen. Arne som var väldigt intresserad utav fotografering, köpte vid ett tillfälle en kamera för hårt intjänade kronor. Något han hade ågren för även upp i vuxen ålder, då pengarna kunde ha gått till den stora familjen. Men tack vare Arne, finns dessa fantastiska foton kvar utav familjen i sitt arbete och liv på gården.

Farmor Hildur med de “snälle händerna” var förutom hantverket, även fantastisk på att ta till vara. Skor som ärvdes neråt i syskonskaran fick sig en omgång ny färg innan de fortsatte att slitas på utav nästa barn. Kvar finns även Hildur och Johns gamla bröllopsservis från 1931, den har spår efter alla de händer som varsamt druckit sitt kaffe. På några koppar finns där inget öra. Farmor sa alltid när en kopp förlorade sitt öra:

” de var ju tur att det bara var örat, och så fortsatte man att använda koppen. När sedan denna koppen gick sönder sa hon, det var ju tur, för den koppen hade ju ändå inget öra.”

Så klingar farmor i mig och i det hantverk jag utför och de historier jag med mitt hantverk vill förmedla. Livet. Människor, skratt och gråt.

Med kärlek i varje maska.

/Amalia